Ny skribent - Therese Beirup Espenkrona

Med en öm och sliten hand ska jag försöka berätta vem jag är och vad jag gör. Öm är handen för räfflorna på marklyftstången är så jäkla bra. Och sliten är den för den får jobba hårt både på jobbet och på gymmet. Men det kommer något gott ur det. Mitt grepp är stenhårt, och jag ska aldrig släppa en väska.

Väska, kanske du tänker? Ja, väska. Eller som det också kallas inom strongman/strongwoman som jag utövar, farmers walk.

Jag heter Therese Beirup Espenkrona och är en 35-årig 4 barns mamma. Och har en så kallad ”modern familj", där två barn är mina biologiska, ett bonus barn och en man. Varannan vecka är huset fullt av barn, skor i hela hallen, fulla tvättkorgar, massa disk men framför allt, massa rutiner. Och rutiner är viktigt, om det ska funka. Och varannan vecka är det bara jag och mannen hemma. Och då är det full fokus på träning, kommande tävlingar och återhämtning

Hur hinner du med allt?
Det gör jag inte. Man får prioritera. Ibland får vanliga livet gå före. Och ibland får träningen gå före. Visst finns det dagar då jag gör ingenting, och ibland allt

Men hur blev det såhär?
Jo, jag separerade och fick en nystart i livet. Bestämde mig för att leva ensam. Bara jag och barnen. Men va fan. Träffar man den rätte, så gör man. Och det gjorde jag. Johan Espenkrona. Dom flesta inom sporten vet vem han är. Men för er som inte vet, så är han en rätt känd profil inom strongman, både i Sverige och utomlands. I början när vi träffades vägrade jag träna strongman. Men så en dag var där en annan tjej, Elin Forsnor, som skulle träna nere på strongmangymmet. Och då, då vågade jag mig ner. Jag vågade inte ta i när där var andra stora killarna som såg på. Tyckte det var pinsamt, och jag hade dåligt självförtroende. Men stark var jag. Och dålig teknik hade jag. Så det måste jag ju träna på. Där och då hände något. En passion för sporten föddes, och jag var fast.

Jag fortsatte att träna och jag anmälde mig på tävlingar och det gick bra. Bara medaljplatser. Och fick så pass bra självförtroende att ställa upp i Sveriges starkaste kvinna -63kg. Där blev jag tvåa, och fick en kvalplats till Em i England där jag blev delad 8a. Året efter ställde jag upp i -82kg. Men drog av senan under vänsterfoten på tävlingen, och fick avbryta efter två och en halv gren. Men slutade ändå på en 5e plats. I år vann jag SM i -75kg och ska på VM i Finland i Oktober. Där emellan har jag fyllt hyllplanen med medaljer och pokaler från andra mindre tävlingar både i styrkelyft och strongwoman. Och hoppas fortsätta så ett tag till.

Men något jag saknar är fler tjejer! Var är dom? Jag ser flera kämpa på gymmet, i trädgården, på parkeringen utanför affären, på skolan och på jobbet. Och alla säger att dom inte är starka nog för strongwoman, men är jätte imponerad av dom som gör det. Jag lovar er alla. Mycket av det du gör i vardagen gör vi också. Fast tyngre och med teknik. Lär du dig tekniken kommer också styrkan. Man ska lära sig skillnaden på att träna och att slita. Slita gör du på jobbet och i trädgården, men på gymmet tränar du och lär dig teknik. Så i julklapp önskar jag mig fler tjejer som vågar greppa farmers walk och lyfta atlasstenar.