Att hitta tillbaka - Therese Beirup Espenkrona

Efter att ha laddat ur fullständigt efter VM och SM, tog det stopp i min träningsglädje. Efter att ha satsat allt, och att hela mitt hjärta och hjärna har andats strongwoman, blev jag fullständigt dränerad. Allt var så hypat på jobbet, på gymmet, på Facebook och Instagram. Alla pratar om tävlingar, träning och att pricka toppformen. Nu när min säsong var över för 2018, så stod det mig upp i halsen. Glädjen och lusten att bli starkare och att fortsätta fanns inte längre. Jag skämdes! Såhär får jag inte känna!? Alla som tror på mig. Alla som satsar på mig. Alla timmar jag lagt ner från första början på gymmet, är dom förgäves. Alla andra tjejer jag peppat att fortsätta att kämpa. Alla tid jag spenderat ifrån barnen. Jag säger att allt är ok om någon frågar hur det är. Men innerst inne strejkar huvudet.

Jag trodde på fullast allvar att jag tappat glädjen helt. Att jag ska inte längre skulle få vara med i denna fantastiska strongmanfamilj. Att denna era med starka kvinnor som inte ser varandra som konkurrenter, utan som systrar, var över. Det gjorde mig ännu ledsnare. Jag börjar då istället att hitta på anledningar till att slippa åka till gymmet. Eller hittade jag verkligen på? Jag var verkligen hjärntrött. Hade ont i kroppen. Olika krämpor som jag inte längre kunde förbise, hade tagit över min träningsglädje. Skadan i foten gjorde sig påmind igen, och det resulterade i att jag fick ont i höften/ryggen. Jag har en tid tillbaka dragit på mig förträngningar i handlederna, så mina händer och fingrar somnar titt som tätt. Ibland hela vägen upp över armbågen. På tal om armbåge. Helt plötsligt börjar en gammal krämpa göra sig tillkänna. Tennisarmbågen. Va fasen!! Inte kortisonspruta igen. Nädu. Det vägrar jag. Då börjar jag använda armen i konstiga vinklar istället så det inte ska göra ont. Då letar det sig upp i axeln i så det blev diklofenak för att dämpa inflammationen där istället. Och allt kändes skit.

Hur skulle jag hitta tillbaka?

Saken är den att det handlar inte om att hitta tillbaka. Det handlar om att tillåta sig vila. Att kroppen ska få vila. Inte bara hjärnan. Att få distans. Att faktiskt stanna upp, och reflektera vad som faktiskt har hänt. Vad jag har fått vara med om. Och vad jag lärt mig. Att inte ”döda” glädjen av att utföra sporten. Och att passionen ska få vara kvar. Jag är ju inte bara atlet. Jag är ju mamma också. Och fru, anställd, väninna och har ett liv utöver sporten. Ibland krockar livet med just livet. Och då får man hitta det som ger dig styrka inifrån ett tag. Att träna ger mig iof styrka inifrån också. Mental styrka. Men när man har press på sig att prestera, ger den mig inte alltid styrka. Den kan även beröva mig den. Och det var nog just det som hände. Det är lika bra att vara ärlig mot sig själv. Att tillåta sig känna. Kanske kan jag med dessa meningar få någon annan på fötter igen. Januari är ju en månad med många löften. Nytt år, som är helt orört. Det lockar till löften om träning och mental stimulans. Men glöm inte att känna efter. Ibland är det bra att pressa sig. Ibland tar det udden av det roliga. Tillochmed stressar dig. Och stress har vi tillräckligt med annars. Inte sant?

Nu när vilan är över då?

Så känner jag faktiskt. Att vilan är över. Sakta sakta börjar jag ”hitta” det där som jag tappat i höstas. Precis som många andra har jag bara velat att jul och nyår ska vara över. Så det nya året kan börja. För 2019 är verkligen mer än välkommet. På min agenda närmast står träningsläger på schemat med 20 andra träningsssugna tjejer som antingen är nyfikna på strongwoman eller har hållt på ett tag. Den 12e Januari bär det i väg till Emma Phil i Mjölby. Hon öppnar upp sitt strongmangym för oss alla. Tanken är att vi sedan ska turas om att öppna upp våra gym för tjejer som vill utöva strongwoman, och på så sätt hoppas att sporten ska få växa sig större. Och att fler ska våga prova eller som jag, att få tillbaka lusten och behålla den.

Låt 2019 börja.