Förberedelser. 
Att förbereda sig inför en tävling är ju helt individuellt. Vissa förbereder sig genom att förneka in i det sista. Att inte grubbla och bara köra på som vanligt. Vissa är noga med kosten, träningsuppläggen och sömnen. Och så finns det dom som förbereder sig som jag gör. Jag har nog en mer bergochdalbaneliknande upplevelse varje gång. Något bättre för varje tävling. Men dock samma innehåll. Det brukar börja ca 6-8 veckor innan. Ska jag deffa” alltså banta. Då börjar jag dra ner på kalorier ca 3 månader innan, så kroppen vänjer sig. Och jag tappar inte i styrka. Men som denna gången, då ligger jag på ca 2-3 kg under min maxvikt. Alltså hur mycket jag får väga för den enskilde tävlingen. I morse vägde jag 73kg. Alltså har jag två kilo tillgodo då maxvikten är 75kg i min klass.  

Och sen är vi det där med hur huvudet ska klaffa med kroppen. Ena stunden mår jag illa, och ifrågasätter min förmåga att prestera. Nästa stund är egot på topp och vill att det ska vara tävling NU! början, trodde jag att jag var ensam om att känna så. Men efter att pratat med fler tjejer, och även killar. Så är det mer regel än undantag. Vissa gråter, till och med kräker. Panik och prestationsångest är påtaglig.
  

Grenträning: 
Så fort en tävling är officiell, och grenarna är satta. Så börjas det tränas på dessa. Endast dessa. Som exp nu när jag tävlade i Finland på Vm. Då var grenarna stock, powerstairswristrollerconanswalkmarklyft och fronthold. Då tränar iaf jag såhär att tre gånger i veckan görs grundträning. Antingen mark, böj eller bänk ( pressar )Och en gång i veckan görs grenträning. Men desto närmare tävling jag kommer, desto mer byter jag ut grundträning mot grenträning. 

Therese Beirup


Men varför gör man det då? 
Det är lätt att svara på. Känslan efteråt. Inget av det du känt innan en tävling ,existerar efteråt. Stoltheten, lättnaden och den fysiska tröttheten är så närvarande att man skulle kunna säga att man kan ta på den. Och det är så jäkla gött! Samt att man växer som människa varje gång. Även om placeringen inte blir topp tre varje gång. Och att man lär sig så mycket för varje tävling. Men framför allt gemenskapen. Jag vet ingen annan sport som har sån gemenskap och sammanhållning som strongman/strongwoman har. Även om man är motståndare, så står man ändå där och hejar och puschar sina ”medtävlande”.  

Jag anser att du är en bättre atlet när du kan heja på en motståndare. Och glädjas i andras framgångar.  

För hur skulle det kännas att förlora mot någon som du snackat skit om. Eller inte tryckt ner. Om du höjer någon annan och hjälper dom att prestera sitt bästa. Och att du sen ( som bonus ) vinner över henne, gör ju dig till en bättre atlet. Eller hur?   

Det kan verkas hårt och rått på utsidan. Men gemenskapen är mjuk och ärlig. Så var ALDRIG rätt för att komma fram och fråga om grenträning. Eller varför inte om vi ska ta ett träningspass ihop. Jag vill inget hellre än att fler tjejer ska våga prova denna skitsköna sport. Det riktar sig kanske inte till tjejer som inte gillar att bli skitiga. För skitig blir du. Och blåmärke får du. Men det är så värt det.  


I skrivande stund är jag på 
väg till Sveriges starkaste kvinna ( öppen klass ) i Kista på TYNGE 7. Min tyngsta tävling någonsin. Att bara ta mig igenom den är mitt mål. Då kommer jag känna det som jag har vunnit hela tävlingen.